"Va... köra nu... ska vi inte åka till affären först och handla?"
Nej. Kör bara. Få det gjort.
Sagt och gjort. Leta fram crosstövlarna jag köpte för snart ett år sedan och crosshjälmen. Höftskydden, låna sambons skyddsjacka. Lånade även hans redan nersmutsade regnställ och en hoodtröja. Underställ förstås. Tar en LÅÅÅÅÅNG stund att få på sig allt och då är man HEEEELT slut av bara den övningen. När jag var påklädd och gick ut på gårdsplanen insåg jag att jag missade att leta fram våra knäskydd som dottern haft när hon kört. En vuxenmodell så de skulle ju funka. Har bara glömt att leta reda på dom och inte vet jag om de skulle passa heller... Ja ja. Jag tar inte av mig precis allt igen för knäskydden.
Sambon startar i alla fall hojen åt mig. Själv måste jag komma på hur jag ska ta mig upp utan att slå ihjäl mig eller bryta ryggen. Det krävs flera försök får jag erkänna. Den är aphög. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att böja kroppen i de där vinklarna. Men ryggen protesterar vilt. Och jag inser att sambons regnbrallor är för små för mig, de sitter så tajt att jag inte kan lyfta benen. HOPPAS ju att det mest är byxorna som gav mig problem men under hela övningen så protesterar ryggen och knäna.
Väl uppe på hojen inser jag att "hur faan ska jag få upp fötterna på fotpinnarna?". Jag har alltid det problemet på Rockkatten, sporttourern alltså. Jag är så stel i höft och knän och fotleder att jag inte utan att luta mig åt sidan få upp fötterna och den här Husqvarnasaken... den har fotpinnarna ÄNNU högre upp. Byxorna stramar. Ryggen värker. Crosstövlarna är obevekliga. Här böjs inga fotleder. Provar att lägga i en växel och rulla framåt en meter med fötterna i backen. Hojen dör. För låg tomgång. Happ... Skit då.
När jag sitter på den når jag ner med tårna, inte hela fötterna. Det är något jag är rädd för. Att inte nå ner. På rockkatten når jag ner och kan stå och få någon cm mellan rumpan och sadeln. Med Husqvarna, icke. Att sitta på och försöka kicka igång själv. Går inte. Nu börjar jag bli både förbannad, irriterad och jävligt rädd. Rädd har jag ju varit hela tiden men det blir ju inte bättre av att jag på plan asfalt känner mig osäker för jag inte når ner och inte kan starta. Sambon kickar igång åt mig. Jag provar igen. Hojen dör. Så där håller vi på några gånger.
Sen får jag i alla fall koll på gasen när jag står still så hojen inte dör. Sambon säger att jag ska köra bort till närmaste T-korsning och vända och känna på lite så väntar han där. Nehehee du. Här ska inga vändningar på vägen göras när jag inte kan köra. Kommer jag iväg blir det 7 km vägen runt gården som är mest grusväg med bara högersvängar. Okej. Så iväg lite försiktigt. Får upp båda fötterna. Mer gas. Försöka få i växlar. Växelpinnen är sjukt odistinkt och pytteliten. Får titta ner varje gång för att se vad jag gör. Växlarna är odistinkta. Har ingen aning om vilken växel jag kör på. Rätt vad det är är det i topp i alla fall. Jaha. Korsning. Leta reda på blinkersknappen. Släppa gas. Växla ner, växla ner växla ner.... försöka svänga utan att hojen dör, vilket den nästan gör men jag har ju lärt mig att gasa mig igenom kurvor så det är ju bara att ge gas och hoppas jag varken får möte eller kör ner i diket.
Känns skitskumt att svänga. Sambon säger efteråt (han körde bil bakom för att hjälpa mig när jag trillar av och starta hojen igen) att jag svänger fel. Jag svänger som på sporthoj. Man ska alltså inte luta sig inåt utan bara sitta rak och köra (inte fattar jag hur han menar men det får jag prova nästa gång). En högersväng till och så är jag på grusvägen.
Jag som är livrädd för grusväg. Nä. Nu får jag väl ta lite gas och inte vara helt äckelrädd så upp i 40 km/h i alla fall. Känns mycket bättre på gruset än på asfaltsvägen i alla fall. Sen är jag skiträdd men det får jag ju ignorera. Känns helt okej en liten stund. Nästa högersväng. Tajt. Hojen dör nästan. Ger mer gas. Framför mig är en S kurva som är i uppför och ganska skarp. Tar ner några växlar ger gas och där någonstans känner jag hur bakdäcket nog börjar slira lite. Usch och huu... släpper gasen... i kurvan... ja det är ju inte så man ska göra förstås men så gjorde jag och så kom jag på att det är fel och gav gas igen. Utgången på S kurvan blev bättre. Läskigt. Kommer upp i över 50 på resterande grusväg. Sen är det en tajt höger igen ut på sista asfaltsbiten hem. Fy faan. Får jag stanna nu i korsningen så ramlar jag nog eller så dör hojen. Men snabba tittar och vrid på huvudet åt båda håll (skog i vägen så man får kämpa lite) ingen bil... PUH... ge lite gas och iväg. Kommer upp i 70 (70 väg) så jag provar att ställa mig upp några gånger. Det är lite irriterande, man har liksom inget att hålla knäna i ju när man kör. Det saknar jag. Står och funderar på var jag egentligen ska ha knäna? Provar olika lägen. Inget känns ju direkt bra. Men det löser sig väl.
Hemma blinkar jag in på vår parkeringsficka och stannar. Mycket konstigt att jag helt plötsligt är helt låst i hjärnan och får verkligen tänka till vilken som är broms, vad som är kopplingsgrepp och hur faan stannar jag. Så det är med adrenalin och skräckkänslor, man låser sig. Det gick bra i alla fall. Stelt var det. Kall om fingrarna blev jag. Runt kom jag. Hurra!!!
Kommer knappt av däremot. Det är för högt. Så fort jag lyfter rumpan åker ju hojen upp så jag inte får över benet. Sambon står och håller i hojen och ändå håller jag på att trassla till det så jag åker i backen. Sen ska jag försöka öva på att kicka igång den. Sätta mig själv och kicka ståendes eller lutandes funkar inte. Stå på stödet och stå på motsatt sida och kicka med varken höger eller vänsterfoten funkar. Sambon kör in den mot garageväggen och så ska jag försöka komma upp på den när den lutar mot väggen så jag kan stå på fotpinnarna och kicka. Kommer inte upp. Hämtar pallen. Klättrar upp. Kickar. Kickar. Kickar. Kickar. Svär. Kickar. Kickar. Nej det går inte. Högerfoten är min dåliga fot och nu gör den ondare än innan. Lyckas aldrig få igång hojen själv. Övar dra den lite runt på gräsmattan och rullar in i garaget. Mycket lättare än min tunga sporttourer förstås men ändå är jag förvånad över tyngden.
Saknas nån pryl på stödet så man måste ner med handen för att få ut stödet men balansera den funkar bättre än jag trodde.
Nu står den där. Jag sparkar lite på den. Jag är skitsur för jag inte lyckades kicka igång den själv. Men stolt över att jag ändå kom upp på den och körde, om än en kort runda. Men så fort på grus har jag aldrig kört förut. Jag har aldrig kört moppe. Bara min egna sporttourer. Den gillar inte grus. Precis som jag. Nu kan jag ju inte öva själv. Jag måste ha någon vuxen med mig som kickar igång härket. Usch. Beroende av andra är inte heller min grej. Men jag tänker att jag får se på det som när jag tog körlektioner för A-kortet. Då var jag också beroende av min körlärare under en lång tid innan jag klarade mig själv. Så det är väl som att börja om. Målet är ju att kunna köra helt själv till början av 2015 och då köpa licensen på endurobanan ett stenkast bort så jag kan köra i skogen.
Letar reda på knäskydden och provar. Nästa gång blir det inte sambons byxor i alla fall. Frågan är vad jag ska köra i då? Lär ju inte bli lättare att kicka med knäskydden på.
Nu är jag väl ändå rätt nöjd med dagens övning på en timme men jag hade varit nöjdare om jag fått igång och kommit upp på hojen utan hjälp. Direkt kommer dock sockersuget som hjärnan säger att nu ska du belöna dig med. Nu ska vi till affären och då gäller det att hålla igen shoppingen på socker. Som matmissbrukare som jag är så vill jag nu direkt belöna mig med mat, helst socker. Det ska jag inte få. Undrar vad jag ska belöna min första tur med? Ett gott bubbelvatten och ett varmt bad kanske :)
Fasiken... jag gjordet... jag körde faktiskt på grus på en sån där stor läskig sak som jag inte ens vågat provsitta knappt. Jo stolt är jag nog.
Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar